snorkbellan

Jag är singel igen... därför att jag inte lever det liv jag egentligen allra helst vill leva men inte kan leva med honom därför att jag försummar allt runt omkring mig när jag är med honom, framför allt mig själv och mina verkliga intressen. Kärleken har varit så stark att den tar över och kör över allt annat som en bulldozer. Men nu behöver jag mig själv. Men ja ironiskt är det!

Igår var jag ute med Storebror, Mickis och Alle. I taxin råkade föraren vara en gammal flirt. Det är också ironi.

Jag och josefin diskutterade igår hur man är och reagerar i en sånhär situation och det är ganska komiskt egentligen, man är helt förstörd när det händer, man bönar och ber och den männskliga reflexen när man är scared to death är man man vill göra något åt det, och så kan man inte det. Sen hinner det gå fem minuter tills man tänker, nej nu jävlar! Och skrattar åt allt och är så jävla charmig... En överlevnadsteknik rent instingtivt antar jag.
Men det ä ju lite av en vändning så att säga.

Sen kommer kvällen