snorkbellan

Idag är det inte ens två veckor kvar tills jag och min stora pojke åker till underbara Thailand.
Min bästa och äldsta vän har bott där tidigare i livet och stortrivdes lika bra som jag stortrivdes när jag bodde i London. Jag vet hur det känns att längta till en plats nästan varje dag. Nu åker hon i allafall tillbaka till sitt paradis för att gifta sig med sitt livs kärlek. Det är så fint att jag kan böla när jag tänker på det.
Det ska bli så härligt att åka ensam med min fina Thias också. Han har ju så fått ta ett kliv tillbaka sen de små barnen kommit och det har gått bra, han är verkligen världens bästa storebror och älskar sina syskon. Men han förtjänar ju för det, all uppmärksamhet han kan få och behöver lite egentid med sin dammiga mamma.

Nu är alla praktiska saker ordnade. Bagage, transfer, telefonkort, biljetter utskrivna. Imorgon ska jag gå och växla pengar. Sen är det bara att börja räkna ner dagarna.
Jag ska meditera, träna och få massage hela dagarna. Samla på med tonvis av energi och kärlek att ösa över mina barn när vi kommer hem igen.

Det är en del jag kommer få ta igen i skolan. Ärligt talat hade jag nog inte åkt någonstans så länge alls om jag vetat innan att jag skulle plugga för jisses vilket tempo det blev när första kursen var klar. Men men, det får lösa sig helt enkelt. Världens bästa Petra ska stå brud och det skulle jag inte vilja missa för nåt i världen!
Det känns som igår vi stod och mimade till Spice Girls i mitt vardagsrum!
...så tjuter jag, haha vad var det jag sa!
Det ska bli helt fantastiskt <3

Kärlek till alla!

Jag har lite svårt att få ihop livspusslet som de säger. Allt jag måste göra får precis plats i min mentala kalender men så fort något nytt ska in är det som att något annat faller ut. Jag har missat Thias utvecklingssamtalstid två gånger nu och BVC var jättelänge sen vi var på (sist var det för att hon var sjuk men jag har verkligen inte kommit till att ordna en ny tid). Nu satt jag och tittade på lämpliga helger då man skulle kunna åka till Skåne för att hälsa på släkten på pappas sida som bor där. Min farmor och farfar börjar bli gamla nu. Men det var helt omöjligt att hitta en tid som inte skulle störa jobb, skola, innebandymatch eller allt vad det kan vara..

Det skulle vara intressant att veta vad jag har för kortisolhalter, hehe. Kanske bäst att inte veta. Jag mår absolut inte psykiskt dåligt av att det är så mycket, synd att jag är så förvirrat lagd redan från början bara. Egentligen lever jag ett liv man säkert lätt relaterar till långvarig stress och magsår, men ärligt talat blir jag så mycket mer stressad av att gå med ångest för att jag inte gör värdefulla saker om dagarna, än att ha det såhär. Inte för att det inte är värdefullt att vara hemma med barnen men vare sig man räddar liv eller torkar bajs är det enformigheten som gör mig galen. Jag vill ha lite bajs, lite plugg och lite jobb. Som tur är har jag världens bästa jobb som ger mig möjligheten att plugga och jobba samtidigt för rätt ofta är man färdig med att bädda och städa överallt och sitter och väntar på ett incheck som ska komma någon gång under sen eftermiddag... som nu.

Men jag tror bestämt vi (jag) har tagit på oss på gränsen till för mycket den här våren. Det är bandycup, tenta, hemma-hos-reportage, Thailandsresa, vi gör om hemma, Ebbe fyller 1, Lucas fyller 30, Holger 3, alla kusiner fyller också år på våren och meeer..
Även om det bara är kul allting, det är verkligen många bra saker som händer nu, så är det så mycket på en gång bara. Det ska ärligt talat bli så skönt när allting lagt sig lite. Typ i maj!

Djupa andetag och så kör bara! ;)