snorkbellan

Ibland känns det som att det går rätt bra men sen räcker det med att jag ser en mamma och en pappa tillsammans med sitt/sina barn på gatan, i parken, i affären eller vart fan som helst.. och så skrattar dom alltid som om det vore en jävla diskmedelsreklam och magen vänder sig så att jag blir spyfärdig och man är tillbaka till ruta ett. Det är ett jävla företag att ta sig upp ur sängen ibland, t.ex.för att gå till dagis en halvtimma i regnet. Det är ett jävla skit att hålla sig till monologer om det inte ska va knäpptyst efter 19.30 varge jävla dag. Jag kräks ut avund över alla med fäder till sina barn och nån som ler åt deras fula hårdagar eller sitter berdvid dom i soffan efter kl 19.30.
Jag är trött på att vara trött, avundsjuk, arg, ledsen, ensam, bitter, förtvivlad, besviken, uppgiven och stark jämt!
och jag börjar tröttna på att böla så förbannat oxå