snorkbellan

Man går runt i sitt eget liv, och ibland känns det som att man hamnar i en bubbla.. jag menar inte allmänt så som folk brukar säga att dom lever som i en bubbla, alltså blundar för saker, utan bara för en dag sådär någon gång ibland. Jag kan känna att jag har kommit en bit på vägen och så någon dag, idag tillexempel så kan det vara sådär..eh.. inte smärtsamt som det är i början när allt är helt svart utan.. ska vi säga ofocuserat!? Ja, det passar bättre, tillvaron är liksom obekväm.
Jag försöker hålla fast i tanken om hur obekväm den ändå skulle vara om det var anorlunda, såsom jag ville men det är svårt. Sen kan jag ljuga för mig själv hur mycket jag vill och säga saker som "Jag kan känna att jag har kommit en bit på vägen och så någon dag..." men jag önskar precis lika mycket nu som då att det hände något som rättade till allting. Om telefonen ringer på jobbet får jag fjärilar i magen, för tänk... förstå att man blir besviken ett par gånger om dagen.
Det är rätt fördjävligt, jag kan skratta och umgås med många och det kan faktiskt verka som att jag har det riktigt bra, och det har jag också på oförskämt många vis! Men det är som att sorgen har blivit en ny kroppsdel.. den bara är där.

Jobbar kväll.
Är barnledig till imornkväll.
Jobbar dag imorn.
Ska ta en sväng med D efter jobbet idag.
Imorgon blire städa hemma.
Sen är det massa delat i helgen.
Bara kör på.

Och telefonen fortsätter vara tyst.