snorkbellan

Jag var supernere hela dagen idag.. Sen kom Linus med Evan, barnen lekte och vi drack kaffe och pratade skit i flera timmar, Karin kom oxå förbi och stannade ännu längre. Det va sjukt kul, jag har inte träffat nån av dom på aslänge! Speciellt Karin. Man säger så ofta, "vi får ta och ses snart och ta igen lite förlorad tid" men det händer aldrig, alltid kommer det upp nåt.
Det slog mig ännu en gång hur lika vi är jag och Linus, vi tycker likadant om nästn allt, är väl därför vi kommer så bra överens.. och vi sa att han skulle ta med sig Sandra och barnen ut till B-holm någon dag och tjuvkika.. Karin och jag pratade om drömmar och hur livet liksom tar en dit man ska, vi pratade om kärlek och jag gick tillbaka till hur jag träffade Lucas och varför "vi" blev ett koncept, kanske lite för tidigt men hur självklarheten har brytit sig igenom allt.. och envisats med vad som är meningen.
Linus och jag pratade om samhället och kraven..
Ibland kan jag känna mig osäker, mer på mig själv än någon annan egentligen. Men nu vet jag att jag gör allt jag kan, under tiden jag lägger den tid som behövs för att Thias ska känna sig både älskad och sedd. Men ibland vill man bara skratta åt att man ena sekunden får kritik för att man inte jobbar 100 % medan man nästa sekund från ett annat håll får kritik för att man har barnen så många timmar på dagis och skola för att kunna arbeta. Och ingen tycker sig ha fel såklart, ingen tänker från någon annans synvinkel än sin egen speciellt inte dennes man pratar om, ironi, inte jag heller.
Min pappa är min hjälte och han är stolt över mig :) det räcker.. nu är han sjuk... papi, hjältar ska inte bli sjuka! bli bättre!!!

Min bättre hälft är hemma.. det är inte jag. Eller jag är ju där jag bor eller är skriven.. Begreppet hemma kan kännas lite ur focus ibland. Just nu är jag iallafall inte hemma. Det ska bli bättre sen.
Så mycket bättre...