snorkbellan

Hypotetiskt; jag är trött på att klä av mig naken inför en bublik lika fördomsfull som idoljuryn, för att sen bli tvungen att stå för det på ett lite för avancerat sätt för mig att fixa. Genom att vara hundra procent ärlig om mig själv sätts förväntningar på mitt nästa steg för min egen skull... såklart. Inte bara av den fördomsfulla juryn utan kanske framförallt mig själv.. Man blir besviken på någon eller något, bygger upp ett preliminärt självförtroende som utgör nästan ett förakt (fast bara ett tillfälligt förakt för att bygga upp sitt mentala motstånd) sen säger det BABOOOM och ingenting man förberätt ÄR.. bara är.. som om det aldrig varit. Människan är svag men manipulativ, jag vill veta varför? varför gör vi som vi gör mot varandra? finns det en parallell värld där man inte behandlar varandra som tinitus och isåfall, hur kommer man dit?
Och varför i hela friden ska det vara så jävla svårt att slappna av?
Det är bara en uns för mycket just nu!
Då får jag mat av mamma, det är sjukt bra..

i ett annat liv kanske det kommer vara lättare